..ja det är fint att se en blå himmel. Får hoppas att sommaren är här nu.
Sitter nu och tar det piano på balkongen medans tvätten körs.
Känner mig på riktigt bra humör just nu. Så.... Väder guden... Se till att fortsätta med detta väder. :)

Har inte mega mycket att skriva just nu...

Kram

....sitter nu på min balkong och tittar upp mot himlen, ser molen sakta glida förbi och jag hoppas på att det i dag blir en blå himmel och värme.

Att säga att man är en vän och finns där för en om det skulle vara något och sen när det är något, helt plötsligt inte vill/orkar m.m gör mig mer ledsen.
Men ska inte belasta någon med mitt. Jag ska inte söka stöd och tröst mer.
Jag "gömmer" smärtan och hoppas på att den försvinner utan att jag behöver bry mig eller bearbeta den.
Jag har 2 veckor nu på mig att hitta ett bra ställe att "gömma" den på och sen får den vara "gömd".
Mitt i allt det här så känns det riktigt piss att det ska behöva vara så, speciellt när jag själv alltid funnits för dig/er. Att få höra att någon finns för mig och sen när jag som mest behöver, ger mig kalla handen och vänder ryggen åt mig. Det känns och det smärtar.
Men det är inga problem. Jag är ju så "stark" och jag har ju fixat jobbiga stunder förr i livet. Men... Jag är inte Stålmannen! Det finns saker i livet som är tuffa och t.o.m jag kan behöva en riktig vän.
Att säga att man bryr sig, att jag betyder något för någon och sen visa motsatsen... Det smärtar.

En dag kanske du/ni behöver mig, att jag finns där och stöttar. Att jag finns där som en vän och ger stöd och tröst. Att jag lyssnar och ger de där kramarna och säger "det kommer ordna sig, jag finns här för dig och hjälper dig igenom allt detta".

...då ligger man här sedan 22 tiden. Ensam och ja... Ensam.
Men ska inte klaga... Det är ju folk runt omkring, så jag är ju inte ensam.
Men bara för att det är folk runt om så betyder det inte att jag inte känner mig ensam.

I alla andra "rum" har någon en anhörig, eller så har de någon som bryr sig via sms eller liknande... Men jag... Jag bara ligger här i korridoren.
Men det löser sig. Jag har ju mig själv.

Det är fel att jag söker tröst och stöd. För det irriterar. Så jag får helt enkelt hålla käft och bita i hop, svälja smärtan och bara le.
Svälja smärtan tills gränsen är nådd och man inte orkar mera.

Jag förstår att det kan vara svårt för dig/er att förstå hur det känns. Speciellt om man aldrig varit där och aldrig behövt vara där.

Vi alla flyr på olika sätt och vi alla "gömmer" smärtan och sorgen på olika sätt. Jag har försökt att inte fly och inte "gömma" min smärta och sorg. Jag har försökt tömma den så jag kan må bra. Men har i dag förstått att det varit helt fel och att jag bara ska "gömma" och fly. Slänga på mig en mask och le. Sen i min ensamhet kanske, säger bara kanske bryta i hop i gråt och tömma ur mig smärtan ensam och hoppas på det bästa.

Så jag ska leta upp ett "fack" inom mig att "gömma" min smärta och sorg och skita i att söka stöd och tröst.

Jag får helt enkelt fly. Skitsamma om det brister om 1månad, 6månader eller 1 år...

Jag biter i hop och ler...