.. så jag kommer sluta att skriva här. Det finns inte ens någon på vänskapligt sätt längre. Finns ingenting längre kvar inom mig för dig. Allt hamnade på noll i går. Min första midsommar med barnen blev helt förstörd. Tusen tack.

Allt försvann då det inte finns en endaste gnutta respekt ens, ingen medkänsla eller empati. Det var så respektlöst och egoistiskt.. Det har hänt så mycket på kort tid och jag har bitit i hop och svalt. Det du verkar ha glömt är att det spelade ingenroll  vilken skit du gjorde så fanns jag där, jag ställde upp för dig när du behövde det och behövde det som mest. Jag ställde upp i tisdags för dig och onsdagen.. Jag kände med dig och tyckte synd om dig. Den egenskapen saknar du totalt har jag nu märkt... En sådan person kan jag inte ha i mitt liv. Bara så sjukt synd för barnen, de skulle må bäst om det var en bar relation m.m Men det fungerar inte när du tänker mer på dig själv och din nya. Så det får bli som det blir...

Du sådde och då får man skörda

Så detta blir sista inlägget på denna blogg....

Då var hösten här igen... Så himla tråkigt att vädret är som den nu är... Kallt, molnigt och regn.. Vädret tar SÅ mycket energi. Blev inte att få sova i natt heller.. Först kom E in till mig och sen vaknade L och hade svårt att somna om i sängen. L ville sova hos mig och låg och vände och vred sig och tjatade om att gå upp kl 04.20 Två nätter nu som jag inte får någon vidare sömn och på det hantera allt annat runt omkring som tar och har tagit energi. Det var ju inte riktigt så här jag hade tänkt att livet skulle vara när ja sommaren 2012 sa att självklart ska vi behålla.. det är en flicka i magen. Det var inte såhär jag hade tänkt att livet skulle vara när jag satte 3 barn till världen. Det är otroligt tufft att leva som jag gör och jag förstår att det inte är lätt för dig att förstå som inte behövt vara i samma sits. Du gjorde det bekvämt och lätt för dig och rusade in i ett nytt förhållande bara veckan efter att jag flyttade ut. Allt för att slippa vara ensam. Ja, jag vet att du sagt att du kommit över mig sedan länge och gått vidare. Men fortfarande så bodde jag kvar en tid och du hade någon runt dig m.m så du slapp vara ensam. Jag har aldrig förstått varför du aldrig vågat vara ensam och bara va och se till att våran relation skulle bli bra och sen samtidigt landa i att leva ensam och allt som det innebär. Jag tror inte du skulle klara av att leva själv, var av det att du rusade in i något nytt snabbt för att slippa känna och tänka. Jag har fått känna och fått tänka. Jag har fått kämpa något så sjukt mycket med att leva själv med 3 barn varannan vecka och allt som innebär med det. jag har fått leva på en lön som nätt och jämt räcker och knappt det. Du har sluppit allt detta. Sen på det så ska jag behöva få kämpa och förklara saker för dig som borde vara SÅ självklara när man precis separerat och har 3 barn. Respekten för den andre föräldern. Det är sjukt tufft ska du veta att leva såhär. Önskar så ofta att du skulle få känna hur det är, så kanske du skulle ha mera förståelse för mig och mitt mående. Din nya har visat min NOLL respekt m.m och ni tycker att allt ska vara så bra mellan oss m.m Hur faan kan det vara det när båda ni har varit så respektlösa redan från start och enbart tänkt på er själva och era behov. Trotts allt skit m.m så har jag funnits där som stöd och funnits för dig, men det känns som om du bara sen har pissat på mig. Att du med glädje tagit i mot det jag gett och sen bara gått vidare. Jag har så otroligtsvårt att förstå hur man kan vara så mot sina barns pappa.

Det ni två har så otroligt svårt att förstå är att ni lägger en så sjukt hög ribba som barnen tror är normalt m.m och jag ska behöva höra om det m.m

Ni två tänker på er två och vad som är bra för er m.m utan en endaste tanke på mig. Vilket är respektlöst.

Jag hade ALDRIG gjort som du! ALDRIG! Jag hade visat dig respekt och tänkt på dig m.m Om jag hade träffat en ny först så hade jag tagit upp det med DIG först innan jag introducerade den nya för barnen, jag hade pratat med dig om det så det inte skulle bli en chock m.m Menjag fick höra det av barnen och det var bara någon vecka efter att jag flyttat.. Du tycktde det var helt okej att göra så bara för att DU hade det behovet. Barnen hade inte det behovet av att ha en ny man i livet så snabbt, utan allt låg i att du hade det behovet att slippa leva med barnen ensam och slippa vara ensam.

Du förstår inte varför jag mår som jag gör och varför jag reagerar på det jag reagerar på. Du lever i din bubbla och du säger SÅ ofta att de 8 år vi hade betyder något för dig... Hur kan de åren betyda något när du håller på som du gör. Du vill ha en bra relation med mig och vara vän med mig... Är det så här man gör då?

Jag är så sjukt besviken och ledsen på dig...