...nuvarande pojkvän visste allt jag visste och har vetat en tid. Allt jag fått till mig.
Shit! Jag skulle sprungit min väg fort som fan! Men han får upptäcka det själv. Bara trist för barnen som "fastnat" för han redan. För han skulle nog inte vara så säker på dig längre då.
Tänk om han visste om alla de du går "bakom ryggen" med. Tänk om han visste vad du säger och skriver till andra män. ;)

Nä... Jag lovar! Jag ska vara tyst!
Han får upptäcka allt själv. Men jag hoppas du har en "plan" redan redo för hur du ska hantera barnen när det väl händer.... För det kommer att hända.
Skulle tyckt ju förr desto bättre med tanke på våra gemensamma barn.
Men iofs. han kanske inte är så smart så han upptäcker det. ;)

Jag hade hoppats på att vi skulle få ett bra avslut i kväll. Men du har så otroligt svårt Evelina att se din del i allt. Du tycker att du gjort och gör allt rätt.
Att vi har det som vi har det kan du inte se din del i. Du hånar mig när jag försöker förklara, du hånar mig när jag försöker kämpa med att få i ordning på mitt liv och samtidigt säger du att "du bryr dig".
Du hånar min blogg och du hånar det jag skriver. Du hånar vad jag känner och tänker.
Jag kände att jag inte vill se dig igen. Du tycker att allt du gör och säger är så perfekt och bra. Du tycker att allt du gjort är så rätt.

Tråkigt för våra gemensamma barn. Men allt kan fan inte ligga hos mig hela jävla tiden att behöva acceptera.
Tråkigt för våra gemensamma barn att relationen mellan deras föräldrar är så dålig och illa.
Jag lider med dom. Från djupet av mitt hjärta lider jag med dom.

Men jag kan inte ha någon i mitt liv som hånar det jag säger och jobbar för. Kan inte ha någon i mitt liv som önskar att jag tog livet av mig. Någon som ville att jag skulle ställt mig framför tåget den kvällen jag mådde så sjukt dåligt och sträckte ut min hand för hjälp.
Jag trodde jag betydde så mycket mer än så. Men fan så fel jag hade!

Så. Jag vill inte se dig mera. Lev du ditt så "perfekta" liv.

Det känns förjävligt när barnen börjar jämföra mig med din nya pojkvän. Är det så du/ni vill att det ska vara? När du/ni gör så, då skjuter du mig längre bort... Men det kanske är tanken.
Att du nu skapat dig en ny liten familj.
Redan på 1 och en halv månad.
Jag blir lite skrämd och chockad. Men absolut. Om du tycker det är de bästa så kör på.
Jobbet i Stockholm får jag om jag vill ha det. Nu är det bara bostad kvar. Finns några som är intressanta och då blir det flytt i början av september.

Du har visat att jag inget värde har längre. Du bygger din nya familj redan. Skräcken att leva ensam är för stark så du bygger för din egna trygghet och ditt behov.
Att du skulle behöva leva ensam skrämmer dig så mycket. Du behöver uppmärksamhet och bekräftelse..

I folkmun kallas det så fint som "bekräftelsehora".

Du förstörde så mycket för mig i stan att jag inte orkar "laga" det själv. För du är så feg att du inte själv kan med att ens försöka ordna det du förstörde.
Därför behöver jag flytta.

Många tankar som går runt i min skalle. Många känslor som känns inom mig.
I bland känns det som att jag var så lätt att bara byta ut.
Jag har nu haft samma tid som du haft. Då du träffade någon redan i april så stoppades din tid för "bearbetning" av oss.
Men du har aldrig varit ensam, haft den tid jag haft. Känt ensamheten.
Men jag har ändå inte släppt våra 8år, jag känner för dem fortfarande. De betyder något för mig fortfarande.
Jag kan inte bara kasta bort dem och rusa in i något nytt. Jag skulle ljuga för mig själv då. Jag skulle bevisa för mig själv att du inte var värd något. Att våra 8år inte var värda något alls, då de kunde bytas ut så snabbt och lätt. Vi separerade i slutet av januari och jag flyttade till eget i början av april.
Tiden i mars månad, var den bara påhittad? Var det bara en fasad? Var det bara något "skönt" och "bra" att ha så länge och sen rusa in i något nytt?

Det känns som om jag inte var värd något alls, att de 8år jag hade med dig inte var värda något.
Jag känner mig inte värd så mycket i dina ögon längre.

Fan vad många känslor som finns inom mig.

Har sökt jobb och boende i Stockholm. Fixar inte att bo kvar i stan, för många minnen m.m
Känns inte värt att plågas varje dag här i stan. Känns inte som att jag har något kvar i stan att leva för.
Jag slipper då se och höra dig med din nya. Slipper all jävla smärta.

Mitt liv skulle inte bli så här. Fan vad jag hatar mitt liv just nu.

Miss You <3

Vaknade och kände mig grymt ledsen. :(
Medans jag gjorde mig klar för jobbet så rann det tårar på min kind. Brukar varje morgon dricka en eller två koppar kaffe, men hade ingen större lust till det.

Är det verkligen så här mitt liv skulle bli? Var det verkligen menat att jag skulle leva så här och känna så här?

Har inget att se fram i mot.
Jag hade Greklands resan, men den försvann från mig. Jag såg fram i mot ett liv med dig, men det försvann oxå.
I bland blir jag så besviken på mig själv att jag hängde upp mitt liv på att vara en bra familjefar. Jag har inget, inget kvar alls längre. :(
Men i dag så kommer barnen till mig. Det kommer bli SÅ härligt! Har längtat massor!